Min utställning baserar sig på avbrott och den tomhet dessa förorsakar. Jag diskuterar såväl det spruckna förhållandet mellan det förgångna och nuet som det dubbla i att befinna sig i utrymmet mellan det invanda och det okända.
Vi positionerar oss i nuet genom bilder av det förgångna och nuet. Förändringar bryter den lineärt framskridande stabiliteten och bristen på nya handlingsmönster bildar ett vakuum. På så sätt uppstår en dubbelhet då det kända förbyts i det okända. Att befinna sig i limbo ger en känsla av att både vara bunden till och lösgjord från omgivningen.
Då vi blir alienerade är det svårt för oss att sammanställa de bitar av lycka vi besitter i en användbar helhet. Våra möjligheter och vardagliga liv framstår som svårfångade embryon. Instabiliteten i en balanserad vardag frigör våra uppfattningar om oss själva och vårt agerande i relation till vår omgivning. Det okända är okontrollerbart, och ovetskap och vaghet gör oss svagare. Vi står inför skräck, förlust och osäkerhet, men vi står också ärliga och nakna inför oss själva.
Tomhet erbjuder också en möjlighet att söka och finna nya möjligheter. Då det förgångna har splittrats och det inte finns något färdigt system, måste vi ta ansvar för återuppbyggandet. Analys gör det möjligt att återhämta sig. Att bygga upp n helhet är samtidigt att vara och att bli någonting.
Min utställning består av bitar av landskap. Utställningen är tvådelad. Den ena delen har jag gett namnet Kulku (Färd) och den andra kallar jag Näkymä (Utsikt). I det främre rummet i gallerilokalen finns itusågade träd som reflekteras i plankorna på golvet, och i den delvis bortsköljda, stora väggbilden. Denna del av utställningen tar slut i en slags hamn i det bakre rummet, där golvet är täckt av vatten. Kolteckningarna på väggarna och roten vid vattnet avbildar en skog. På den bakre väggen reflekteras ett svagt ljus som ger en utsikt över en slags horisont.
Mirimari Väyrynen
+35850 349 73 43
mirimariv(at)yahoo.com
