Jussi Niskanen
Bojoing!
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
7–22.10.2017
Allra först föreställer jag mig själv i en fiktiv situation som en meriterad stensamlare. I det verkliga livet är stenarnas värld främmande för mig, men i denna fantasi är jag ett slags dilettant inom geologi, mer än en amatör men en som inte drabbats av professionens diverse gissel. I min fantasi rör jag mig fritt från en stenfyndplats till följande, med byx- och jackfickorna fulla med sällsynta eller särpräglade stenar. Ryggsäcken är också fylld av stenar. Givetvis är också tygkassen jag bär med mig och midjeväskan jag nyss köpt alldeles proppfulla med stenar. Stenar som är väldigt små, men speciella, får ofta plats i strumporna, mellan fötterna och skosulan. Det är en bra plats för att förvara viktiga små saker. I denna min fantasi tänker mitt stensamlarjag på allt det stenarna kunde berätta om vi bara förstod deras språk. I det verkliga livet torde det vara en omöjlig tanke att tänka sig stenar som talar, eller att vi människor skulle vara förmögna att förstå stenarnas språk, om de talade. I min föreställning tänker mitt stensamlande jag ändå att man behöver inte vara värst skarpsinnad för att förstå hur mycket mer, och vilka intressanta historier, stenarna kan berätta, för de har ju bevittnat världens gång i tusentals år. Jämfört med stenarna vistas ju människorna på jorden blott ett kort ögonblick. I mina tankar betraktar jag min stensamling och tänker på hur varenda sten i samlingen skramlar runt i världens kvarn, precis som världens alla andra stenar som ännu inte ingår i min samling. Och bara kvarnen orkar hålla stenarna rullande torde varje sten till slut komma ut som en boll som slipats i kvarnen, fulländat rund som en lagerkula. Mitt fiktiva stensamlarjag föreställer sig en jättelik tvättmaskin där all världens stenar skramlar på medan de sakta men säkert slipas. Vilket skrammel och buller! Men vi kan förstås inte uppfatta oljudet. Efter det fantiserar jag om att jag ser min fiktiva stensamling utbredd på golvet i ett rum. Mitt fiktiva jag har placerat ut stenarna. I mina tankar ser jag samlingen ovanifrån, jag fjärmar mig långsamt, så att samlingen är allt längre bort nedanför mig. Till en början kan jag urskilja de individuella stenarna, jag ser färgskiftningarna och konturerna, stenarnas olika former, för kvarnen har ännu inte hunnit forma dem till perfekta runda klot. Då jag i tankarna fjärmar mig allt längre från min fiktiva stensamling flyter stenarnas konturer samman och färgerna blandas så att min första tanke blir till en bild där stenarna i samlingen till slut bara ser ut som en grå röra.
I nästa stund tänker jag igen på mig själv – nu är jag inte en stensamlare, utan jag föreställer mig själv som en konstnär som sitter i ett rum och skriver på en text om min kommande utställning i Galleri Huuto hösten 2017. I mina tankar sitter jag i rummet och jag försöker skriva min text, men mina tankar hoppar än hit och än dit, jag tänker på allt möjligt annat men aldrig på det jag försöker tänka på, min utställningstext. Mina tankar hoppar och studsar längs med ytorna som jag föreställer mig alldagliga, generiskt banala, och kvarlämnar virvlande spår i synfältet. Jag föreställer mig själv i färd med att tänka min tanke, hur den studsar och slungas runt i rummet som jag försökt föreställa mig med energin lite på sparlåga. Till slut träffar min tanke, mitt i sitt maniska studsande, en boll på golvet i rummet, och just i den stunden skingras rummet som bara existerat i stora drag och kvar finns bollen, och mitt fiktiva jag, som i den här tanken inte hann med något annat än irra runt i mina egna virriga tankar utan att över huvud taget klara av själva uppgiften jag skulle göra. I mina tankar ryms inte längre något annat än bollen som mitt fiktiva jag upptäckt, dess form, dess färg, eventuellt hur det känns att röra vid den, dess elasticitet, hur den leder värme, dess vikt, hur vikten fördelas, med andra ord materialets jämnhet och så vidare. Jag föreställer mig hur bollen studsar, bågen den bildar i luften, en yta som bollen sedan träffar, ytans materiella egenskaper, och ljudet just då bollen träffar ytan. Och det är säkert så att om bollen till sina egenskaper är på ett visst sätt, och om ytan som bollen träffar till sina egenskaper är på ett visst sätt, och om de övriga förhållandena som råder är prick precis på ett visst sätt, så då blir ljudet som produceras då bollen träffar just den ytan något som kan uttryckas i text, utan att någon information för den skull går förlorad, vilket ofta sker då man försöker återgå ljud i text, och därmed kan ljudet som uppstår när bollen träffar ytan i skrift uttryckas med ett: bojoing!
Utställningens konstverk består av målningar utgående från bilder som föreställer bollen i mina tankar, dess ljud och rörelse, samt andra saker jag kommit att tänka på.
Jussi Niskanen (f. 1984) bor och verkar i Helsingfors. Han är utexaminerad konstmagister från Bildkonstakademin vid Konstuniversitetet i 2014.
Centret för konstfrämjande har vänligen understött utställningen.
Jussi Niskanen
+358 40 7009584
jussi.taneli.niskanen(at)gmail.com
