Maija Holma
Den omvända alkemin
27.7.-14.8.2016
Galleria Huuto Nylandsgatan
Aine ylitti olemattomuuden kynnyksen,
niin se loi itsensä,
se on Jumala.
Ehdoton. Täysi.
Sen tahto ja voima on samaa,
sen olemassaolo niin täydellistä,
ettei se voi tehdä mitään.
Ei muuttaa maailmaa, itseään.
Tiina Kaila: Valon nälkä (WSOY 1986)
Mitt arbete har alltid lett mig till material som funnits till hands och till dess karaktär. Från upphittade, speciella, i sig vackra plywood- och betongbitar har jag börjat använda ännu mer lättillgängliga material, sådana som man tycker sig drunkna i. På sistone har mitt material varit A4-avfall och polypropen; sådana som köttfärsförpackningslådor.
Motiven kommer från buskar, naturens och kulturens gränsyta. Från byggnader eller omgivningar där byggnaderna redan förfallit. I mina bilder finns inte något viktigt avgörande ögonblick, komposition eller ens motiv. Det är ett tankspritt slarvtittande på omgivningen och material till den slutgiltiga bilden som bildar ett samspel mellan materialet och fotografiet.
Jag förhåller mig till det materiellas jordliga vandring med nästan religiös hängivenhet. I mitt arbete gör jag val, framför allt på estetiska grunder, men estetiken är även inlindad i det jordiska, i det materiellas historia och i stunden. Jag önskar att skönheten syns som ett djup i mina verk och där det inte enbart är fråga om sinnlig lustkänsla eller tröst, fastän det också. Material och motiv erbjuder ett panorama också för sorg samt kontakt med den industriella världens lagar.
Jag funderar över hur vi värderar och uppskattar olika material. Värdet som materialen får i den här världen där vi människorna bor. De materiel som mest förädlats av oss är det som har det minsta värdet. Trä och lera är värdefulla naturmaterial medan plasten är föraktfullt skräp. Om kitsch är att förneka skiten, såsom Milan Kundera hävdar i Varats olidliga lätthet, så blir högklassig design kitsch. Vi håller hela tiden på och värderar; vad är ett viktigt föremål, vad är en värdefull form och vad är inte det. Köttfärsförpackningslådan är skit eftersom den symboliserar allt vad vi borde bli kvitt: industriell köttproduktion, likgiltigheten inför den dagliga matproduktionsprocessen, avfallsbergen. Men det är också ett estetiskt omdöme att konstatera att köttfärsförpackningar är skit.
I den omvända alkemin går ämnena en lång väg från organiskt material i förhistoriska skogar till fossiler och vidare till olja och plast, processad av människan. Oljan och plasten blir en fara för hela den organiska naturen och blir den materiella världens drägg ur ett människoperspektiv. Min utställning är ett desperat försök att backa den här processen, ett försök att återställa värdet på materialet ifråga, genom att ta in det i konstnärskretsarna.
Utställningen har fått stöd av Finska Kulturfonden och Centret för konstfrämjande.
