Hanna Saarikoski (f. 1978) målar störande. Hennes expressivitet låter sig inte begränsas av serietänkande eller ett upprepande av en igenkännbar stil. Målningarnas storlek och form varierar från en utställning till en annan. Hon målar både i olja och med akvarellfärg och behärskar båda teknikerna. Hon klarar av att variera olika stilar och resultatet motsvarar det som eftersträvats. Hon behandlar ytorna enligt motiv och resultatet kan se ut som flera olika konstnärers penseldrag i en och samma målning.
Saarikoski behandlar sina målningar som enskilda individer. Det som förenar är att hon söker sig mot gränssnitt. Det är ibland något mycket konkret, som ett fönster som delar rummet eller en reflektion i ett spegelglas. Ännu oftare är gränssnitt en fiktiv stund mellan livet och döden. Ett tillstånd eller en tid, och det odefinierbara i människans varande.
Saarikoski behandlar det allra mest personliga, det undermedvetna och minnen. Det är svårt att få ett grepp om stämningen i målningarna som är både barmhärtigt mild och samtidigt fylld av fasa. Döden tar sig konkret uttryck i konstverken på olika sätt. Den är dels ett sakta borttynande, att bara försvinna ur sikte, att fly. Å andra sidan innebär döden också befrielse.
Saarikoski återvinner olika betydelseskikt utan att låta sig skrämmas av risken för klichéer. Benrangelorkestern är ett motiv som funnits i många olika kontexter och Saarikoskis sätt att ta upp temat på nytt fungerar. I hennes konst är benrangelorkestern snarare en metafor för den döda människan än en symbol för döden. Döden är närvarande på ett mycket levande sätt. Målningarnas konkreta motiv är minnet i bildform. Man kan också betrakta benranglen som till exempel polare till populärmusikens legendariska stjärnor eller som gestalter ur en mexikansk ’fiesta de la muerte’ då man firar de döda.
Veikko Halmetoja
