Mitt första fönster finns i andra våningen i mitt barndomshem, i mitt gamla rum. Vyn öppnar sig mot norr; träd, ljusen från Noiro och längre bort ljusen från Köklax centrum. En ganska vanlig tätort. Som barn tänkte jag att hela världen syntes ur fönstret. Noiros industribyggnad förvandlades till Eiffeltornet och Köklax till New York.
Med åren har fönstrena bytts, jag har haft utsikt över Lönnrotsgatan, statyn av Yrjö Jylhä, rökhörnet vid Orivesi institutet och nu trähusområdet i Kottby. Men jag har fortfarnade kvar samma tanke om att ett fönster öppnar sig mot nya världar. För mig betecknar ett fönster en bestående fortsättning och hopp, kraften av fantasin, som ännu inte försvunnit. Det är jag väldigt tacksam för.
