Om spektaklet visade sig vara en myt då en bestämd tid och ett bestämt rum splittrades i flera olika infallsvinklar på vad som är ”äkta” känsla, hur kan man då skapa en vettig och transparent helhetsbild av en situation i nuet? Behövs det?
Den frihet som kom med idéns sönderfall i kontinuerlig rörelse och begrundandet över vad som är gott, vackert och ”verkligt” har fått ting och erfarenheter att kännas som en process, öppen för allt och ingenting särskilt. Den har lett till en förvirring som gör det omöjligt att yttra sig med säkerhet om någonting alls. Att allt är tillfälligt och att hela tiden utsättas för tankar från olika håll ger en möjlighet att interagera och att se mer.
Kan den allmänna förvirringen och splittringen ses som enbart formell mångfald, då ingen och inget längre verkar betyda eller mena något? Behöver vi en gemensam samhällelig och politisk god vilja för att få slut på någon form av exploatering? Tanken om mångfald känns ofta som ett tomt mantra, inte för att den skulle sakna betydelse eller banalisera betydelserna, utan för att den ofta känns som endast en tanke och ett sätt att se många olika saker – i enlighet med slutsatsen ovan. Man försöker kommunicera med olika kulturer och samfund fristående, men samtidigt förenhetliga känslan av att vara avskild och den kritik detta för med sig gentemot olika synvinklar.
Kan det vara så att handlingarnas och händelsernas natur trots allt fortfarande är höljd i dunkel? Då samhället går in i en kris och det uppstår ett behov av nya metoder, kan det då bli en öppning till ett processlikt möte mellan världens olika poler eller till att definiera helhetsbilden på ett nytt sätt?
Utställningen har en mångfacetterad form, men alla bilder är sammanlänkade med varandra, fortsätter en rörelse. Jag intresserar mig för berget som en symbol för hemlöshet. En konstruktion som vilar på marken i ett landskap med horisont, en triangelform, toppen, nedifrån och upp, och tvärtom, handling, tyngd och tyngdlöshet. En dramatisk och dominerande, monumental syn, som väcker känslor av litenhet, oro och svaghet hos betraktaren, men samtidigt en känsla av närvaro i ett gemensamt rum, mitt uppe i alla motsättningar. Vi kan inte gå över det, vi kan inte gå under det, vi kan inte gå runt det, vi måste igenom. Vara förvirrade, oroliga, fjärran från och i dödsfara.
Tilläggsinformation:
Iida Nikitin
050 5210335
iida(at)tehdasry.fi
