Oula Salokannel
Gamla trappor, nya steg
Galleria Huuto Jätkäsaari 1
20.4.–5.5.2013
DEN FÖRSTA MAJ ÖPPETTIDER: tis 31.4. öppet kl.12-16, ons 1.5. stängd.
Utställningens helhet kan mycket väl karakteriseras som en ”vårutställning”. Utöver tidpunkten signalerar utställningen att det finns många vårtecken eller åtminstone hänvisningar till våren, som bilden på rivningsavfall som torkar i solskenet. Det lönar sig dock att hålla utkik efter en mer seriös tematisering med bägge ögonen på glänt. Med tanke på min vårutställning dessutom med särskild försiktighet – nu rör vi oss verkligen på tunn is. Nämligen, allt arbete med mina bilder tangerar på något väsentligt sätt våren. Fastän det är en utställning om våren växer en arbetshelhet fram och med den snarare andra teman. Och för att kunna förmedla dem behövs både våren, och en utställning.
Våren fungerar på något sätt som medel och bygger på många slags tidsbilder och personliga rutter ovanpå den tunna skaren. Vårens bebyggelsehistoriska bildarkiv såsom olika genrer och talesätt öppnar sig i många riktningar då vi använder dem; också ett försök att på samma gång ställa in framtidens prognoser och förväntningar. Begreppet vår är i sin intensitet en exceptionellt laddad kombination, också tidsmässigt. Det hör också till någonslags ”påverkan-miljö” eller en emotionell överbelastning, störning och ”uppvaknande”. Våren är en metafor för osäkerheten som livsinställning, en skadad blick, hotbilder och halvfärdigheter, det tveeggade svärdet och ett evigt kommande. När jag skriver det här är det mitten av mars, solen skiner för fullt. När jag fotograferar lyser skarsnön vit och överexponerad.
Mitt arbete kretsar kring tankens bildliga karaktär, den så kallade dynamiken hur en bild blir till, relationen mellan bilden och tiden. Tidens gång jämförs med tänkandet som ett kontinuerligt uppträdande eller som ett framträdande av bilder. Jag försöker spänna upp bilden bakom olika berättartraditioner om hur bilder blir till. De dimensioner som baserar sig på erfarenhet, iakttagelse, tidsbilder som förverkligas genom iakttagelse och minne, samt den virtuella och stratifierade, den politiskt viktiga tidsbilden – existerar enbart genom varandra och för varandra. Det är spännande att tänka att tiden sist och slutligen kan vara något konkret som ett värmeelement – eller ett fönster.
Jag förstår bilden som en reserv som ständigt producerar tid. Vad händer med tiden där dess resurser minskar? Vad får man till stånd när bildernas mångfald ersätts på en gång med ett landskap, en vision, en allmän åsikt? Eller när du städar och slänger det du inte har användning för, det som varken har orsak eller verkan. ”Tidsenlighet” betyder att skuggiga vägsnuttar blir upplysta och förvildade tomter blir uppvända, som om det vore fråga om förorenad mark som ska saneras. Blir tiden tunnare eller längre, saknar de sista ämnena grund och svart mylla? Att skapa bilder kan vara ett slags motstånd mot nutiden, en produktion av en annan tid, att upprätthålla ett kontinuum. Helhetsbildens ohållbarhet kan leda till att du skärper blicken på kanten av en gipsskiva, och vidare till de begreppsliga associationer som anknyter till materialet. Till exempel är material en del av våra bostadsområdens historia där vårvinterstädningen i ord och gärningar alltid förknippas med nya bilder.
oulass(at)gmail.com
www.oulasalokannel.net
