Kalle Turakka Purhonen
I HELSINGFORS
14.11.-29.11.2015
Galleria Huuto Busholmen, med Pauliina Turakka Purhonen
Om att teckna:
”Alltså den där mannen tecknar bara vad han ser…. alltså shit, vad avundsjuk jag är ”
En kommentar av en lite bortblandad medpassagerare i sjuans spårvagn karakteriserar väl den här utställningens arbeten. Jag är så nöjd med att hittat mitt sätt att arbeta på att jag till och med kan acceptera avundsjukan.
Hösten 2014 och våren 2015 tecknade jag runt omkring i Helsingfors på offentliga platser, i Havshagen, i kollektivtrafiken, beroende på vad vädret tillät. Jag tecknade observationer och ur minnet; på plats och sedan på ett café eller vid köksbordet. Eller så kan man tala om målande, jobbade med pensel, tusch och vatten. Övergången till lavering från bara bläck och att använda linjer hände så nyligen att jag ännu tänker på det som att teckna.
Orsaken varför vi människor vill avbilda vår näromgivning är många och har behandlats på många sätt, så nog om det. Skönhet och fulhet finns i betraktarens öga (fastän utställningens tecknare också har ett ansvar), och samma gäller politik och epok.
Hittar inte något mer originellt sätta uttrycka det än att beskriva mitt sätt att arbeta som meditativt. I stadens stoj, ihopkurad på en pall, avsedd för pilkfiske, måste jag hitta en stadig och bekväm ställning. Omgivningens brus och distraktioner måste stängas av, nyfikna blickar. Måste förstå varför teckna just här och vad det egentligen består av. Inte oroa sig utan målmedveten börja dra blaskig bläck på papperet, utan att bekymra sig över otillräckliga färdigheter att kunna teckna av all rikedom.
Nå, inte gick det alltid så bra, men att kunna ge uttryck för sina ideal är redan en halv seger. Det mest utmanande är människorna, för de är intressantare – utom dem är staden ingenting – och som objekt är de skygga och rastlösa. Smarttelefonerna, till all lycka, gör att människornas steg liksom fryser till och blir långsammare och glömmer möjliga utomstående betraktare.
Att förlita sig på fotografier intresserade inte och det hade förstört tecknandets magi att kunna vara i ögonblicket. Dessutom ville jag utveckla min viljestyrka ifråga om bilden och förmå finslipa den oavsett observationer. Jag ville utveckla en croquis’aktig skoningslöshet och ett visuellt minne, och återkalla viktiga detaljer. Och det här gäller också när man tecknar bilar och ljus, förstås.
Att teckna landskap har en lång tradition och jag vet att med min stötvisa fokus knappast blir lika bra som David Hockney eller Brueghel den äldre. Men inte är det något att sörja över när man mitt i allt lyckas få sitta i fred och tecknandet flyter. Funderar bara nöjt, hur kommit på tanken på ett yrke där man på morgonen får bege sig ut på stan och betrakta omgivningen.
Utställningen har fått understöd av:
Greta och William Lehtinen Stiftelse
Alfred Kordelin Stiftelse
Centret för konstfrämjande
Bild: Pasi Mälkiä
