Kastehelmi Korpijaakko
Res nullius
28.9. – 22.10. 2023
Performance av gruppen Nussivat pääskyset på vernissagen 27.9 kl. 19.30
Konstnären är närvarande i sin utställning lör-sön 7-8.10 kl. 12-18.
År 1542 skriver Gustav Vasa ett brev där han förkunnar att rikets samtliga obebodda områden tillhör Gud, kungen och svenska kronan.
På våren 2021 dör min mormor i en ålder av 98 år. Omfördelningen av hennes egendom blir en del av släktens kollektiva sorgearbete. Två år senare är förhandlingarna om arvsskiftet fortfarande oavslutade. För en kort stund ser det ut som att 6021 kvadratmeter delvis igenvuxen åker och strandvåtmark med albestånd kan tillfalla mig. Förutom enskilda föremål har jag aldrig ägt någonting.
I juli 2023 strövar jag omkring på tomten som jag tidigare bara gått genom. Hjortarna har gjort viloplatser i det höga gräset och okända fåglar sjunger i klibbalarnas trädkronor. En broms biter mig hårt i baken. På stranden vibrerar luften tät av små insekter och vass.
Res nullius (sve. ’ingens sak’) leker med tanken om ett ägande som överskrider artgränserna. I verken som kombinerar fotografi med text pågår förhandlingar där det centrala är överenskommelsens porösa, komplicerade och rituella natur. Om lagen om ägande formar hur vi är med andra människor; vilken är då dess inverkan på vårt förhållande till andra varelser? Om jag äger något, äger jag då varenda ett grässtrå och har det någon betydelse? Kan ängen äga sig själv?
Vilda djur är ingens egendom. Den amerikanska juridikprofessorn Karen Bradshaw har föreslagit att också djur i framtiden skulle kunna äga den mark de lever på. Bradshaw skriver:
“Människor och djur har alltid delat på marken. Förlusten av biologisk mångfald är ett problem som har att göra med egendom. Lösningen är helt enkelt att låta djuren ta del av äganderätten. Fartyg och företag har haft egendom i tiotals år; då kan väl också bisonoxar vara ägare?”
Utställningen har förverkligats med stöd av Centret för konstfrämjande.
Kastehelmi Korpijaakko är en fotokonstnär som arbetar på Stora Räntan i Helsingfors. Korpijaakkos verk är ofta lekfulla försök att ge rum åt andra livsformer. Hon strävar efter att närma sig och förstå den mänskliga verksamhetens gränsvillkor, makt och möjligheterna att avstå från makt.
