MOT DE ÖSTLIGA BARRSKOGARNA
Ulla-Mari Lindström och Johanna Väisänen
Galleria Huuto, Busholmen 1
20.6.–7.7.2013
Bilder av idyll och förstörelse
Ulla-Mari Lindström
Jag betraktade länge det savolaxiska landskapet genom teleojektiv- och makroobjektivlins. Jag fotograferade landskapet ur 360 °- vinkel, ovanifrån vattentornet i Puijo och från en lyftkran från utsiktsplatsen. Jag fotograferade stenar, gräs, trädtoppar, moln och allt där emellan.
I mina tankar uppblandades alla de här landskapen under olika årstider och ur olika perspektiv och förändrades till ett abstrakt sinneslandskap som fick nya betydelser. Upplevelser är sällan det samma på ett fotografi som när man upplevt stället på plats. Men mina två- och flerdimensionella landskapsfotografier eftersträvar jag att förmedla de upplevelser jag har i fotoögonblicket.
Jag har aldrig sett mig som en landskapsfotograf. Nu befinner jag mig ändå i en situation där landskapet och att betrakta landskapet under olika årstider och under dyngets olika timmar är närvarade dagligen. Landskapet är aldrig det samma.
När jag förde över mina fotografier på trä kändes det som om det finska landskapet, oberoende om jag fotograferade ett enstaka träd på en åker, en marig björk på ett fjäll, eller om jag riktade kameran mot den tätaste sumpskog utan löv, alltid ser idylliskt ut. Ett fotografi överfört på trä påminer om ett gammalt vykort upphittat i en gammal byrålåda. Alldeles som om fotografier vore minnen från förgångna tider och platser som vi bara kan drömma om.
Johanna Väisänen
Det är ingen större skillnad mellan att fotografera människor och natur, inte minst av den anledningen att människan borde vara en del av naturen. Ett intressant perspektiv på både mänskligheten och på naturen sker när man bryter mot estetiska regler. Den rena och orörda naturen är vår egen visuella myt. En sådan nästan mytisk skog finner man inte längre i ekonomiskogarnas land på andra ställen än i naturskyddsområden, Skogar som skövlats av industrin är likt skador i människokroppen och är spår av livet vi lever.
Floden Lumijoki från Talvivaaras gruvområde flödar likt Kalevalas dödsrikeflod Tuonela i kalkdamm. Myren avspeglar svart vatten, upplevelsen finns djupt i vår arvsmassa som naturens ursprungskälla i sitt orörda tillstånd. Vi ser inte giftet men vi vet att det finns där, i det döda landskapet.
Jag vill synliggöra vad gruvan i Talvivaara förorsakar omgivningen. Jag har fotograferat gruvområdet i Talvivaara sedan 2003 med läckan i gipsfällningsbassängen och den närmaste omgivningen i gruvområdet Ylä-Lumijärvi och Lumijoki. I de här områdena är miljöpåverkan synligast. Värst är ändå det osynliga, det att vatten sprider tungmetaller.
I mina tvådimensionella arbeten, gjorda på olika skivor, strävar jag att fotografera det brända skogslandskapet. Till några av mina arbeten har jag lagt till tredimensionella element. Som underlag använder jag helst återanvänd faner som har en estetik som är skrovlig och nött av tiden. Mina arbetsredskap utöver kamera och färger är gasturbin, motorsåg och olika fräsverktyg.
Ytterligare information:
Ulla-Mari Lindström
tfn 050 911 7518
um.lindstrom(at)gmail.com
www.ullamari.com
Johanna Väisänen
puh. 050 346 0335
jkvaisanen(at)gmail.com
www.johannavaisanen.net
