I vår gemensamma utställning MOTION PICTURE EMOTION använder vi rörlig bild för att undersöka den filmiska framställningen och växelverkan mellan kultur och subjekt.
Utdrag ur Miina Hujalas och Arttu Merimaas diskussion om utställningens teman:
MH: Vad är verkligheten i förhållande till våra erfarenheter? Vi tolkar våra känslor i interaktion med kulturella modeller och färdiga former som t.ex. filmen förmedlar. Filmer och konst skapar också modeller för kulturen, som vi speglar våra egna erfarenheter i.
AM: Jag ser vardagsverkligheten som det vi kan känna igen i våra egna erfarenheter. Det finns en skillnad mellan det som är inlärt och det som är självupplevt. I varje fall harmonierar inte de kulturella modellerna som du nämner med den så kallade vardagsverkligheten. En människa ser hela tiden missförhållanden i sitt eget känsloliv som inte går ihop med den så kallade kulturella normen. Det känns som om våra erfarenheter och känslor hela tiden är ute efter något större och starkare – det perfekta ögonblicket, filmkyssen.
MH: Sökandet efter filmkyssen syns till exempel i människors tendens att betrakta verkligheten så, att de upplever att fabricerade bilder motsvarar något perfekt, något slags ideal. Den mänskliga erfarenheten ryms inte i modeller, modellerna är inte uttömmande. Den här skevheten leder till en friktion mellan individen och kulturen. Då en individ försöker hitta motsvarigheter till sina egna känslor kommunicerar hon med modellerna och bygger ett nytt kodverk, nya mönster, som ändå alltid skiljer sig från den äkta upplevelsen.
AM: Rörligheten och de nya modellerna kan ses som en positiv förändringskraft och dynamik. Då man ser på en persons subjektiva känslor kan det ändå inte vara hälsosamt att alltid sträva efter något bättre. Ändå utmanar filmer, musik och litteratur – kulturen överhuvudtaget – alltid den subjektiva upplevelsen. Människorna är dömda att bli besvikna. Det är bitterljuvt, på sätt och vis.
MH: Människan är bara dömd till besvikelse ifall hon eftersträvar en så kallad kulturellt producerad upplevelse. Men en människa kan också vara medveten om att nödvändigheten i att jämföra det självupplevda med kulturella modeller bara är en chimär och egentligen rent vanvett. Ingen behöver uppleva känslor som är större än det egna livet, det kan ju ingen göra. Genom konsten kan man utforska hur kulturella modeller är uppbyggda, och samtidigt få grepp om hur man själv uppfattar verkligheten.
AM: I konsten kan betraktaren identifiera sig med verket utan Hollywood-filmernas kommersiella överföring av känslor, eftersom identifikationen är textuell eller semiotisk: tankeförmedling med hjälp av referenser, ledtrådar eller paralleller. Videokonsten använder allt oftare filmiska grepp, så hur syns detta i de metoder som används i konsten?
MH: Konsten betonar det konstruerade, den strävar efter att skilja på känslan och dess representationer genom att peka ut det iscensatta och det konstlade i uttrycket. Uppfattningarna som döljer sig bakom känslofasaden blottas genom att filmens illusoriska koherens bryts. Å andra sidan strävar konsten ofta efter ändamålsenliga överdrifter och framhäver också känslor.
AM: I konsten spelar man med att det sker en identifikation och ett förfrämligande samtidigt. Å ena sidan representerar man, å andra sidan parodierar man. Betraktaren kan förstå något hon har upplevt tidigare och ifrågasätta det. I så fall kan hon väga och iaktta sina uppfattningar om ”äkta känslor”, verklighet och fiktion. Det kanske bästa konsten kan göra är att hjälpa människor ifrågasätta kulturella normer och uppfattningar om subjektets oförgänglighet och autenticitet.
Miina Hujala:
Motiven i mitt konstnärliga arbete har varit människans förhållande till sig själv, andra människor och den omgivande kulturen och dess praxis. Jag har koncentrerat mig på rörliga bilder, och största delen av min produktion är videofilmer eller fotografier. Jag har också gjort verk som kombinerar båda uttrycksmedlen.
Jag är speciellt intresserad av vad vi menar med jaget, vad det är vi pekar på då vi talar om oss själva, styr våra handlingar och tolkar våra känslor.
I mitt verk Illallinen (Kvällsmat) behandlar jag mångtydigheten i vår verklighetsuppfattning med hjälp av en kulturellt ganska laddad social situation, mötet mellan en man och en kvinna under en kvällsmåltid. I verket reflekterar jag över subjektets position, hur situationen och kvinnans väsen tolkas, och vilka förväntningar, förhoppningar och rädslor som förknippas med situationen. Växelverkan mellan en man och en kvinna är full med kulturella spänningar och inbegriper många handlings- och tankemodeller. Genom att understryka det konstruerade i situationen vill jag undersöka vilka attityder, vanor och känslor som förknippas med den.
Arttu Merimaa:
Återkommande teman i mitt konstnärliga arbete är kärlek, våld, manlig identitet och tro. I mina videoinstallationer behandlar jag ofta motivet med hjälp av olika konventioner, genrer för visuellt berättande. När en konstnär tar i bruk en viss konvention blir genren en del av verkets innehåll, och innehållet öppnar sig för tolkning då betraktaren identifierar sig med det. Mina verk utgår ifrån mediekulturen och hur den medieproducerade skenverkligheten spiller över på individens erfarenhetsvärld. Jag är intresserad av hur gränsen suddas ut mellan äkta och kulturellt producerade erfarenheter, och jag vill granska själva äkthetsbegreppet. Äktheten beror alltid på subjektets uppfattning om verkligheten och sig själv. Därigenom blir äktheten en paradox, som man inte kan konstruera något universellt godtagbart exempel på. En individ som är utsatt för påverkan (alltså vem som helst) måste alltså fortlöpande kämpa med sina känslor och den förmodade äktheten i dem.
För utställningen har jag samlat ett minimiretrospektiv av mina verk från 2004–2008. Jag vill blanda delar av olika videoinstallationer till en tematisk helhet.
