Henna Aho
Näktergalen och glasröret
Galleri Huuto, Busen 2
5.8.-20.8.2017
En gång om dagen öppnades ett hål i muren som hölls öppet i ungefär en timme. Då klev jag ut och gick nerför backen till butiken. Efteråt kan jag inte längre uppfatta något annat väsentligt med att gå ut och vara utanför annat än att jag minns solens ljus, brännande klart. Och de osäkra stegen tillbaka uppför backen, tillbaka in bakom muren, in i grottan…. jag kallar det numera för en grotta. En fuktig grå plats som dominerades av ändlösa gångar och lysrörens sken.
Då jag talade lät det inte som vanligt, jag sjöng mina egna musikstycken, jag berättade historier utan någon trovärdig ordning i denna verklighet så som den uppfattas av människorna i den. Historierna var ändå sprängfyllda av betydelser och känslor, visserligen anonyma, för min förmåga att ens förstå mig på satser och syntax var inte ännu tillräckligt utvecklad. Nu i efterhand är inte språket ännu heller perfekt och felfritt, långt därifrån, men jag klarar redan av att säga fågel eller blomma eller glasrör.
Efter några månader, eller kanske var det år, upptäckte jag att man kunde andas genom muren. Det hände då när jag hittade glasröret inuti muren med ena ändan på min sida och den andra utanför muren. Till en början kunde jag inte använda röret, jag visste inte hur, men så småningom började jag blåsa i röret och efter det dra efter andan, vilket gjorde att jag andades.
Till slut upptäckte jag också näktergalen vars sång var långt mer välljudande än mina egna toner. Näktergalen lockade mig att säga meningar med orden i rätt ordningsföljd. När jag tänker på det nu i efterhand så var min boning… hur ska jag säga, den var inte en sund miljö men den fyllde de grundläggande behoven. Att sjunga, att andas.
Grottan står kvar uppe på backen. Jag tittar på den nerifrån, från butiken, med längtan i blicken, men det är inte längre min grotta. Jag har planterat blommor runtomkring den för att kamouflera den till en vanlig kulle. Jag har för vana att varje dag föra maskar och snäckor upp på kullen så näktergalen får något att äta.
…
Utställningen handlar om kriget mellan liv och död, och om livet som en som redan är död men ändå levande. När livsglädjen och hoppet getts bort/ tagits ifrån en, och kroppen, av kött och ben, bara fortsätter som förr i den vanliga verkligheten. Med åren har frågorna blivit lättare/mer komplicerade, men trots det finns det en grundläggande fråga bakom det hela, oföränderlig: när jag dör, hamnar jag då i helvetet.
Temat får sin konkreta form i metaforiska beskrivningar av hur det är att leva i ett sjukhus. Utställningen består av stora målningar fria från ramar. Jag har tagit bort dem från en struktur som domineras av räta vinklar. Om jag inte kan släppa den rigorösa kontrollen över mitt eget liv så kan jag åtminstone släppa mina arbeten fria. Länge leve de fritt hängande dukarna. Målningarna är huvudsakligen i akrylteknik men också kollage och tuschteckningar.
Henna Aho (f. 1977 i Åbo) är konstnär och konstpedagog. Hon har haft utställningar i bland annat Wäinö Aaltonens museum, Galleri Katariina, konstcentret Mältinranta, Galleri Aarni och Galleria Kone. Hennes konstverk finns i Wäinö Aaltonens museum samt i statens konstsamlingar. Henna Aho har examina från Åbo konstakademi samt Konstindustriella högskolan.
Henna Aho
henna.aho(at)gmail.com
www.hennaaho.wordpress.com
