”Stora mammadockan” säger sonen om skulpturen på inbjudningskortet. Själv kallar jag den för paus. Den pausar, syr inte, det är jag som syr. När jag syr är målandet självfallet inte aktuellt, jag lägger det på hyllan. Stora mammadockan är heller inget dåligt namn. Att vara mamma innebär att ta paus från både måleri och sömnad.
Jag tycker om att arbeta. Det är svårare att bara vara. Svårt att sitta vid sandlådan och låta tiden gå. Arbetet är ett sätt att vara med, att göra mitt deltagande i tiden synligt. Vare sig jag målar eller syr, är projekten alltid tidskrävande. Det är svårt att inte ha något för händerna, jag får en känsla av att halka av, hamna utanför. När händerna arbetar kan jag vara där jag är.
