Pauliina Heinänen
Recollections
29 March – 21 April 2019
Galleria Huuto är öppet på långfredag 19.4. och på påskdagen 21.4.
På annandag påsk (måndag) 22.4. är galleriet stängt.
När du lägger din hand i klippans grop, känner du inte bara värme från alla de gångna åren då solen visade sitt ansikte i papperets övre hörn, du känner också tyngden av din egen kropp mot din handled och börjar tänka på handledens blodådror, närmare bestämt på den plats där de buktar ut i huden på samma sätt som i mammas händer, vars trötta och krokiga blodådror fanns en gång. Det fanns också en vana att vifta med håren och göra berg och dalar av det lösa skinnet på pappas mage, för man kunde aldrig veta vilket mönster som skulle uppstå av just de håren som rymdes mellan de små fingertopparna.
Minnesbilder av en plats jag saknar. Jag har bara svartvita fotografier kvar av denna ö. Utställningens verk har fötts ur en vilja att dyka in i fotografiet, återvända till den plats och tid då bilden är tagen. Jag graverar fotografiernas yta med en raderpenna, jag granskar klippans knölar och hål, ytorna som min blick rör sig över. Jag försöker nå marken som finns i bilderna, jag jagar den som om jag ännu vore där, med fotsulorna mot den solvarma klippan.
Utgångspunkten för verkhelheten är frågor om närvaro, om frånvaro, om att minnas och om fotografiets väsen. Klippan som bevarats i bilderna har funnits och finns fortfarande, i min fantasi, men likväl är den inte längre densamma. Den har blivit tvådimensionell, en svartvit yta grumlad av brus. Klippan har blivit en bild.
När man skrapar fotografiets yta förlorar man ofrånkomligen information. Graveringen ger en vit snittyta, linjerna skapar en ny bild. Försöket att komma in i fotografiet söndrar dess yta – det förstörs av jakten efter minnet. Min blick riktas mot baksidan av bilden, från dess inre till dess yta. Spåren av min hand gör mig synlig, jag gömmer mig inte längre bakom fotografiet. Jag är närvarande på ett annat sätt.
Fotografiet är alltid mer eller mindre frånvarande. Det pekar mot ett annat håll, mot en tid som en gång varit. Jag är själv indränkt i minnen, vår kulturs bilder – min identitet är skikt av passerade ögonblick. På sätt och vis är också jag själv alltid borta. Jag upplever världen utgående från min upplevelsegrund, som hänvisar till det förflutna, till bilder av mig och andra.
Det här är mitt försök att höra samman med någonting. Med både ett verk och en plats.
Bildkonstnären Pauliina Heinänen (f.1992) behandlar teman som har att göra med frånvaro, saknad och identitet. I sina verk tar hon ofta fasta på kontaktytor och behandlar stora helheter utgående från detaljer. Heinänen arbetar främst med fotografi och rörlig bild. År 2015 utexaminerades hon från Lahtis formgivningsinstitut, med fotografi som huvudämne. Hennes verk har visats på många separat- och grupputställningar i Finland och utomlands. För tillfället slutför hon sina studier på magisterprogrammet i fotografikonst vid Aalto-universitetet.
