SASHAPASHA
Sköra narrativ
29.04.-22.05.
När Ryssland invaderade Ukraina inleddes ett tragiskt krig som kommer att förändra vårt förhållningssätt till minnet på ett dramatiskt sätt. Principerna för hur vi bearbetar traumatiska minnen från det förflutna kommer aldrig att vara som förr. Alla museiutställningar som handlar om tidigare krig måste utformas utgående från en ny position och ett nytt perspektiv, då minnen av andra världskriget får ett starkare samband med samtiden än med det förflutna. SASHAPASHAs utställning Sköra narrativ behandlar minnen på olika nivåer. Sasha skapar sina objekt och broderier utgående från egna minnen, medan Pavels verk grundar sig på mor- och farföräldrarnas memoarer. Det gemensamma är att båda konstnärerna behandlar barndomsminnen.
Sashas mor sparade teckningarna Sasha gjorde som barn. De flesta kom till på dagis. På baksidan av teckningarna har läraren skrivit hennes namn, med en punkt efter tillnamnets första bokstav.
I vilket skede förlorar vuxna sin förmåga att skapa på samma sätt som barn? Att inte vara rädda för att göra misstag, rita cirklar med ojämna kanter, ändra på proportioner och besjäla objekt. Solen skiner och ler. Varför vill inte vuxna teckna en leende mun på solen? Som barn var man tvungen att upprepa saker många gånger för att lära sig. Krumelurer i anteckningsböcker, siffror, bokstäver, teckningar. Sasha är förtjust i rutiner och använder dem i sin konst: ritualer som grundar sig på upprepning, att utföra samma enkla handling tills den blir perfekt. Hon viker vykort efter vykort för att åstadkomma ett draperi. Om man drar ifrån draperiet kan man stiga in i hennes barndomsvärld där hon är konstnär och demiurg.
Pavels verk hoppar över en generation och skapar en bro mellan hans egen barndom och mor- och farföräldrarnas barndom, som präglades av krig. Objekten är i första hand metaforer. Pennskrinet i trä var hans farfars, som reste från Ryssland för att bo i Finland under kriget. De flätade korgarna gjordes av hans morfar på Vitahavskanalen under andra världskriget. De sovjetiska slickepinneformarna använde hans mormors ingermanländska familj för att klara vintern medan de var evakuerade till Sverdlovsk.
Utställningen är ett försök att skapa en bro vars grund bygger på tanken att minnet är ett kontinuerligt flöde. Det pågående kriget visar att historien inte är en utveckling från krig och konflikter till humanitet och fred. Historia är en loop av traumatiska minnen och den enda trygga platsen är i vår egen mikrohistoria med dess sköra narrativ.
Projectet Fragile Narratives stöds av Centret för konstfrämjande (Taike).
