Konst föds ur ett ordlöst kontrakt mellan åskådaren och skaparen: konstnären presenterar något och åskådaren lever sig in i det visade. Om den ena parten är motstridig föds det inget kontrakt. Att förstöra konst är ett av de enklaste sakerna i världen: man behöver inte göra annat än blunda.
Konstens betydelseinnehåll beror alltid på den individuella upplevelsen. Konst kan inte ställas inför rätta för att ha rätt eller fel eftersom kriterierna för sanningshalten alltid bestäms av åskådaren själv. Också det är en del av kontraktet.
Det är alltså alltid frågan om en dramaturgisk konstruktion. I konsten är också ärlighet och uppriktighet ett skådespel, roller bland andra möjliga roller. När konstnären stiger fram visar hon/han sig åt åskådaren som en rollfigur. Därför har konstnären rätt att lura åskådaren, till och med att ljuga rakt i ansiktet. Caveat emptor: må åskådaren akta sig.
Man brukar anse att konsten ger uttryck för konstnärens personlighet, att verken flödar ur en unik inre sanningens källa och dess färgämne är äkta hjärteblod. Det är emellertid inte hela sanningen, eftersom konstnären flyr undan sin konst. Konst är också†hyckel. Efter att ridån sjunkit är det dags att gå hem.
Konstnärerna i Superego utställningen är inte rädda för konstens iscensatta natur. I deras arbete är det dramaturgiska förhållningssättet i centrum. De iscensätter situationer och konflikter. De stiger på scenen och pratar i jag-form men inte om sin egen person. För Superego utställningens konstnärer betyder konst främst en forskningsresa till sinnets och jagets utrymmen och dimensioner. ≈ ena sidan är det ett reflektivt kartläggningsprojekt berörande individens essentia, å andra sidan berörande†individens och samfundets relationer, där rollerna och synvinklarna oväntat varierar.
Mångtydighet, betydelsernas obeständighet och sedimentära uppbyggnad, möjligheten att gömma sig bakom olika roller och masker är mer utmärkande för dem än rättfram konfessionalism. Konstnären kan bygga upp berättelsen genom att bygga upp roller utgående från sin egen personlighet. I berättelsen kan det förekomma både en protagonist och antagonist, men konstnären påstår sig inte vara någon av dem. Konstnären är en berättare, inte en predikant.
Heta Kuchka knaprar inifrån på parförhålladeidealet när hon lyfter ambivalens som tema på festen. ƒndras bröllopsfotografiets betydelse, om det finns för många män?
Johanna Lecklins dokumentaristiska verk visar utdrag ur den europeiska toleransens realiteter från en invandrarkonstnärs synpunkt.
Erkka Nissinen skämtar perverst om sig själv med hjälp av datorn och räcker tungan åt den digitala populärkulturens stela roller.
I Jaakko Rustanius mormors kammare möter den finska rasismen sig själv.
Riiko Sakkinen bygger en mur av renhet mellan människorna.
I Elina Salorantas intensiva och filmiska†verk söker personerna varandra i sina egna fantasier, minnen, och på gränsen mellan vaket tillstånd och sömn.
Konstnärerna i Superego utställningen sätter i sitt arbete på spel sin livserfarenhet och världsbild med alla motstridigheter och tvivel. Superego är jagets teater, men vem är regissören? Moralsinnet, samvetet, överjaget?
