Niina Lehtonen Braun
These Foolish Things Remind Me Of You
13.5. -28.5.2017
Galleria Huuto Busholmen – Busen 2
Alla Galleria Huuto’s utställningar är öppna också Kristi himmelsfärds dag den 25 Maj 2017 med våra vanliga öppettider, välkommen!
Konstnärssamtal med Niina Lehtonen Braun och Elina Suoyrjö söndagen den 28 maj kl. 14
Question Love Answer
Ett rum fyllda med svar och lådor fyllda med förtrollning. Ett ord på varje låda för att hjälpa dig minnas och att fylla lådorna. Ord för att låsa upp dina minnen. Ord som låter oss lösa upp trassliga knutar, ett minne, en känsla, saker, dofter, landskap, alkohol, sånger, varelser, Jesus, situationer, grönsaker, skarfar, platser. I lådorna kan du ibland lämna svar på charmerande frågor, och då är det högst troligt att du redan gett ett svar. Att vara charmerande är ett sätt att utforska subjektiva frågor. Att ställa frågor är ett sätt att hitta sanningen. Snabbt märker du att det inte finns något trick eller fälla. Ingen kommer att skylla på dig när du väl är avslöjad. Det ligger ingen moral i att slå dig när du väl är naken. Du kan känna dig fri och du kan vara fri att känna efter hur det känns.
Denna utställning är en opera som engagerar ett flertal medel och verktyg. Det är en operativ plats där bekräftandet av känslor skänker lättnad, kanske även mod och tröst. Niina sade att eftersom allting är så absurt; för att älskade kan vara så nere att de förstör allting kan de inte vara någon något skyldiga. Och det behöver inte vara på detta sätt. Niina motsätter sig detta, motarbetar och revolterar med konsten, med självsäkerhet. Ilska blir till motstånd, glädje och rebelliskt uppror: “Glädje är inte någonting som föds ur intellektet utan ur det fysiska, ur känslan som öppnar kroppen för en smekning. Varken tro eller hopp men välgörenhet, för att uttrycka det på ett sätt som inte är mitt. Det är inte det desperata medvetandet som gör oss olyckliga, men den deprimerande effekten den har på vår empatiska kropp. Socialt lidande vänds till depression när det förslöar förmågan att bli smekt. Och öppenheten att ta emot en smekning är inte bara tillståndet för individuell lycka utan också för att göra uppror, för kollektiv autonomi och emancipation från lönearbete.“ (Bifo, ‘How do we explain depression to ourselves?’). I tider när skuld har blivit ondskan själv, när envar för bok över sitt liv, uppger till vem och vad du är skyldig meningen med ditt liv, blir detta en riskfylld operation, en stund av nakenhet och skamfylld sanning. Denna föreställning är en plats där du kan göra detta. Konstnären lättar på sin börda, det samma sker för envar som kommer för att se. Vid vernissagerna kommer konstnären vara nära dig och göra dig till föreställningens medförfattare. Föreställningen kommer öppna din kropp för en smekning..
Föreställningen kommer att avporträttera Niina, Leonard, Marnie, Tuomas, Kirsi, dig, mig… Porträtt av människor hänger överallt och kanske du känner igen ditt inre jag. Genomlevda situationer. Genomlevda känslor. Det finns aldrig en ensam känsla. De är inte kirurgiskt dissekerade för ett kuriosaskåp. Det finns alltid en berättelse, ett sammanhang, en verklighet. Känslor genomlevs inte i ett konceptuellt utrymme. Ta en titt på utrymmena där de finns: vad började på tunt linjerat filofax papper, som faller sig naturligt att förvalta själv, slingrande sig till stora öppna utrymmen bortom all euklidisk orsak. Jag menar det: ta en noggrann och uppmärksam titt på de större akvarellmålningarna. Föreställ dig dessa utrymmen. Utrymmena där figurerna, objekten, orden vistas. De påminner mig om de andliga utrymmen där Gauguins figurer vistas, där det verkliga och nuet är besmittat och suddigt av det osagda, den outtalade verkligheten som består av minnen och trauman som spontant påverkar det dagliga livet och avbryter vår känsla av autonomi. Vi är emotionella luffare och detta är ett utrymme där en kan bli emotionellt intelligent, där den komplexa interaktionen mellan känslor och verklighet blir förståelig.
Och målaren utforskar våghalsigt dessa outgrundliga utrymmen. Målningarna är ögonblicksbilder från dessa resor, avslöjande vykort som vi fått från obekväma, hemska, naiva, ledsna, sköra, skamfyllda, onda, foolish situationer som vi alla gått igenom under livets gång. Det är konsten att försonas som lever i konstnärens praktik. Hela vägen konfronteras många kristna värderingar i verken (kärlek, försoning, skuld, förlåtelse, medkänsla, ödmjukhet, skam, passion, nåd, tacksamhet), och i många verk kan en utläsa hur nära förknippade dessa värderingar är med dagliga situationer. Det blir klart att det inte kan dras en klar linje mellan värderingar och handlingar, vilket gör det helt omöjligt att vända sig bort från detta kulturarv. Konstnärens attityd färgas inte av kritiskt mod upptaget av distanserad analys. Snarare utforskas det pågående förenandet av dessa värderingar med ens samhälleliga liv. Hellre än att leta efter ablation handlar det om hur det där meningsskapande organet fungerar; hellre än att visa upp ateism, utforskar hon hur hon tror – att tro är att utöva – och kommer fram till att hennes tro är att tro på en mening.
På så sätt blir varje avbildad situation en sorts ikon och det finns en parallell mellan Lehtonen Brauns föreställningar och de rikt dekorerade ortodoxa och även de tidiga katolska kyrkorna. Men medan alla vill fira livet och önskar leva tillsammans, hämtar kyrkorna sina trosföreställningar ur en enda bok vars transcendenta ursprung inte kan ifrågasättas, medan det material som bildkonstnären baserar sin ikonografi på är de historier du har berättat för henne, sålunda en inneboende sanningskälla. Som svar på hennes frågor är vilket svar som helst sant. Varje svar är ett vittnesmål om en personlig historia som delats med henne. Varje svar är en grop på vår livslinje. Varje svar blir en källa till sanning. “I kristendomen finns en tyst ateismbakterie som ger målandet näring: bildkonstnären kan lätt bli indifferent till det religiösa subjekt hen är bemäktigad att representera. […] Modernt måleri börjar när människan inte längre lever sitt liv som essens, utan hellre som olycka. Det finns alltid ett fall, risken att falla, formen börjar berätta om olycka, inte längre om essensen“ (Gilles Deleuze, Francis Bacon, The Logic of Sensation). Konstnärens ursprungliga fråga bleknar bort, suddas ut till en mer allmän känsla för det utrymme där denna fråga finns, en abstrakt plats för mening och känslor.
Konstnären förvränger akvarellnivåerna med bläck, akryl, gouache för att få ett oändligt antal nyanser och skuggningar. Kombinerat med skärpan i fotografikollage, lever texter och figurer ett liv som stenar och glassplitter på marken under en oändlig marsch, faller sönder eller blir konturskarpa, blir övertäckta och återuppstår någon gång senare. Bildkonstnären handskas inte med sitt material som ett arkiv hon vill kontrollera. Hon talar om kompost. Och genom att lyssna på detta kan en inte komma ifrån den djupa och bitterljuva ironi som många enskilda bitar utstrålar, söndrar varje falsk känsla, avslöjar varje tillfredsställelse med ett hjärtligt skratt. Denna ironi gör att varje enskild sanning blir verklig, förankrar känslorna i våra kroppar medan varje svar blir mer öppet, blandas samman tills väggen blir det universum av tillfälligheter som vi är, vi delar och ifrågasätter.
Yves Mettler
Tack till Centret för konstfrämjande & Konestiftelsen som understött utställningen
Kontakt: info(a)niina-lehtonen-braun.com
