Tiden för den väntande är…
Galleria Huuto Busholmen – Lillbusen
13.2. – 28.2.2016
Vi får se väggmålnigskonst gjord av irakier på Busholmen i februari. Galleria Huuto inbjöd bildkonstnären Heidi Hänninen att kuratera en utställning av asylsökanden till Lillbusen. Hänninen har drivit en väggmålningsworkshop på Koskela asylförläggning som en av de frivilliga sedan oktober 2015. Workshopen har resulterats i målningar på förläggningens olika våningar om bl.a. det fjärran fosterlandet och hemlängtan.
I processmålningsutställningen på Galleria Huuto dyker tuschmålningar upp på Lillbusens väggar under hängningsveckan och senare under utställningens öppettider. De berättar om ständig och plågande väntan som ekar från alla väggar mer eller mindre likadan varje dag, alltid i samma färg, som svarta sträck i olika tjocklekar mot alltid lika tom bakgrund. Utställningens målare är deltagare av väggmålningsworkshopen på Koskela asylförläggning.
Waiting for the unknown future…
…it feels so bad to wait:
like something is dying inside, all the time,
every day feels like dying
one more time.
”When I feel the fire inside I go to smoke, it’s the only thing that can calm it down.
Sleeping and eating just keeps me alive.”
We are waiting for the sun to rise in this dark finnish winter,
sometimes it’s shining but not for long time – and it ends soon.
It’s not affecting, we can’t feel it, it’s only the light…
…and the bad finnish news prevent the heat of the sun to arrive to you.
”When I was in a jail I was waiting for the day to be free again…
And now when I’m free – and I’m ”safe”, I don’t feel the real freedom and safety”.
…I’m waiting….For the startpoint to build our life (again),
the promises from the finnish government – and the well treatment from the finnish people.
Everything goes away, humanity, that they were talking about – it disappeared.
Where is it? Where are the good news – I’m waiting.
There is no more humanity in this world?
…Was it just a lie? But I believed it.
…I’m here, still waiting.
