Stefanie Beckers arbeten bör läsas associativt. Efter den revolution inom film och fotografi och den allt mer utbredda publiceringen av illustrerade tidningar och vykort, som började efter sekelskiftet 1900, utvecklade den judiska konsthistorikern Aby Warburg från Hamburg på 1910-talet ett jämförande bildspråk som gav visuell form åt en metakulturell infallsvinkel. Warburg placerade fotografier av kulturella artefakter från olika tider i den mänskliga historien sida vid sida, inklusive material från populära media från hans egen tid. Hans avsikt var att reproducera konsthistoriskt noterade beteendemönster, gester och koder som har att göra med heder och patos, och att ge dem en samtida social kontext och betydelse. Beckers fotografier är av olika storlek, och hon ställer ut dem som ett enda konstverk där radikalt kontrasterande synsätt och material ställs emot varandra parvis eller i grupper.
Ett fotografi av en mönstrad bönematta på trapporna i det gamla muslimska kvarteret i Jerusalem är placerad bredvid en krossad vattenmelon som fotograferats kort efter den traditionella judiska sabbaten och lagts på en nyasfalterad väg. Den röda färgen dominerar de båda fotografierna, och båda frammanar kontrasten av hårt mot mjukt, planerat mot slumpmässigt, dekorativt mot genombrutet och ljus mot skugga.
Det överraskande är hur form och innehåll vävs samman: de religiösa tecknen och spåren, som dramatiskt möter varandra dagligen i Jerusalem, konfronterar varandra visuellt. Både de enskilda fotografier som har lyfts fram i serien och bildserierna eller bildparen ger åskådaren utrymme att associera till politiska, religiösa eller andra samtidsfrågor utgående från sin egen kunskap, sitt intresse och sina associativa tendenser.
Claus Mewes om ”Fragments”, en serie av Stefanie Becker som fotograferades i Jerusalem 2005
Alexander Rischer
Genom sina svartvita fotografier blottar Alexander Rischer historiska trådar som ligger utanför mainstream; hans spartanska bilder berättar historier som vittnar om en förgången livsstil. Denna utställning, som täcker flera år, visar religiösa historiska monument och småskalig arkitektur, ofta landsortsarkitektur. De funktioner och betydelser dessa konstruktioner – runda torn, duvslag, burspråk, ”själafönster” och sorgekors – har haft har fallit i glömska; projektionerna av dem står kvar som spöklika, tysta vittnen i det sekulariserade nuet. Rischers fotografier utlöser ofta tankar om tidens natur och övertygelsernas förgänglighet. Ändå är Rischer inte didaktisk: Trots att hans fotografier är genomsyrade av den omfattande kunskap han har om seder, riter och kuriositeter från gångna århundraden, är han inte ute efter att förklara något med sina bilder. I stället är det han visar oss styrt av sin egen tidsbundenhet. Det är i denna distans som kvaliteten i Rischers arbeten ligger – och där finns också en smula humor. Man ser hur de avbildade objekten sakta verkar försjunka i glömska; historien skapar tomrum och glömskan lurpassar på oss. Hegel beskrev detta med hjälp av den underbara bilden av ”Furie des Verschwindens”; här är Rischer en av hans dokumentarister.
Jens Asthoff i ARTFORUM
artforum.com/CRITICS’ PICKS
Mer information:
www.galleryadamski.com
www.durstewitz-sapre.de
Utställningen är en del i utställningsserien HUUTO TUOTANTOA. Utställningsserien består av intressanta och tankeväckande utställningar och andra konstnärliga projekt av internationella moderna konstnärer, som Galleria Huuto med hjälp av sina medlemskonstnärers kontaktnät kan erbjuda Helsingforspubliken.
