Milla Toukkari
Veck
Galleria Huuto Busholmen, Busen 1
26.8.–10.9.2017
– – och kunde inte tala annat än barnspråk, med enstaviga ord; utan att ha skydd av formuleringar – jag som har präglat så många; utan följeslagare, jag som alltid har gått i sällskap med människor av min egen art; ensam, jag som alltid har haft någon som delat den tomma eldstaden eller skåpet med dess förgyllda beslag.
Men hur skall man kunna beskriva en värld utan jag? Det saknas ord. Blått, rött – till och med de för tanken på avvägar, till och med de bildar ett tjockt döljande lager i stället för att släppa igenom ljuset. Hur skall man kunna beskriva eller säga något med rena och klara ord igen? – utom att det bleknar, att det så småningom undergår en förändring och till och med under en kort promenad blir till vana – även detta skådespel? Blindheten återvänder, när man går vidare och det ena lövet upprepar det andra. Medan man ser, återvänder skönheten med hela sitt anhang av spökfraser. Man andas in och ut i djupa andetag; nere i dalen far tåget fram över åkrarna, med röken släpande på ena sidan.
Men ett ögonblick hade jag suttit i gräset någonstans högt över havets dyningar och skogens sus, hade sett huset, trädgården och vågorna mot stranden. Den gamla barnjungfrun, som vände bladen i bilderboken, hade hejdat sig och sagt: ’Se. Detta är sanningen’.
År 2013, medan jag vandrade omkring på stränderna ute i den yttre skärgården, lade jag märke till att jag ofta befann mig i ett visst tillstånd – jag samtidigt både drogs till vågorna och kände en vämjelse inför dem då de slog mot strandklipporna och sedan drog sig tillbaka. Det oundvikliga att två blir till ett, och skiljs samtidigt åt. Att avskiljas, ett resultat av det salta vattnet och klipporna, med bägges medverkan. Utställningen I vecken behandlar särskilt denna känsla. Alldeles kort, och kanske med alltför många förklaringar avslöjar jag att detta är min egen privata egendomliga dal. Jag reflekterar dels över rädslan för att gå närmare och dels den oemotståndliga viljan att se mera, känna doften av tång och den hala slippriga klippan. Jag är speciellt intresserad av vämjelsen och skräcken – varifrån härstammar den?
Vågorna och vattnet som omformar och bearbetar. Den gradvisa förändringen. Denna växelverkan som inte syns men som är närvarande, oavbrutet. Undermedvetet? Jag har haft drömmar om att hamna i vattnet. I sina olika former reflekterar mineralerna varandra, och jag ser en vilja om att bli till någonting, till något som den andra mest av allt önskar. Smälta samman med en annan. Denna integration is an illusion, but a captivating one which promises much and provides, according to Lacan, the prototype for the ego.
Jag spårar ursprunget till min upplevelse, utöver genom att skriva och läsa, också i två systerutställningar, av vilka den ena är den nu aktuella Veck Separat men oskiljaktigt närvarande är utställningen Meret (Hav) som öppnas i Lahtisgalleriet Uusi kipinä omkring en vecka efter att I vecken stängt.
Milla Toukkari är en helsingforsisk bildkonstnär som utdimitterades från Bildkonstakademin vid Konstuniversitetet år 2015. Toukkari har varit med om att grunda Vallilan Kellaripress där hon också arbetat under flera år. Hennes konstverk fokuserar på den tryckta bilden och dess betydelser, framför allt ifrågasättandet av ett enhetligt uttryck i tryckkonstens processer. Kollaget är den ledande uttrycksprincipen för Toukkari.
Litteratur:
Woolf, Virginia: Vågorna (1931, i översättning av Jane Lundblad 2009)
Haapala, Johanna: Jakautunut minuus: Jacques Lacan ja ranskalainen psykoanalyysi (1991)
Glowinski, Marks ja Murphy (toim.): A Compendium of Lacanian Terms (2001)
